Jag nappade på ett interneterbjudande om att köpa några nummer av tidningen M. Den riktar sig till damer i min ålder och i det låga priset ingick ett fint shampopaket. Kunde det bli bättre än så?
Det kunde det. Jag packade upp den glänsande blaskan ur plastomslaget och öppnade den:
Europa står i lågor denna sommar.
börjar chefredaktören, med de tre första orden i rött. Inte med riktigt samma ilskna nyans som numera används på temperaturkartor i TV, dock (vilket kanske var en miss under tryckeriprocessen).
Varje dag möts vi av nya katastrofala grafer som pekar rätt upp i skyn, allt längre från Parisavtalets utmätta tid och minskade utsläppsprocent.
Men vänta nu … det där stämmer ju inte alls. Det vågar jag faktiskt sätta en koldioxidekvivalent och en halv dags kombinerad flyg- och köttskam på. Vi möts inte alls av nya grafer ”som pekar rätt upp i skyn” varenda dag. Verkligen inte. Åtminstone inte om hon använder grafer som hämtats från seriösa och peer-reviewade källor – och det gör hon väl? Lite akademisk hederlighet kan man väl ändå vänta sig från ett magasin, även om det riktar sig till medelålders och äldre kvinnor?
En hemsk tanke är att skojaren Michael Mann har kommit igång och börjat veva igen med nya manipulerade ”hockeyklubbor”, eller att några suspekta miljöpartister sitter i en vindslokal på Södermalm och sprutar ut pamfletter med undergångspropaganda genom en avdankad kopieringsapparat. Någon annan förklaring kan jag verkligen inte se. Det där påstådda dagliga flödet av katastrofala grafer är bara ett hjärnspöke.
Bortsett från att man verkligen bör vara misstänksam mot alla grafer ”som pekar rätt upp i skyn” så är det uppenbart att hon bara fabulerar. Att det skulle vara medvetet tror jag dock inte för en sekund. Hon har snarare läst flygbladen från Miljöpartisterna på Södermalm och lyssnat på Johan Rockströms fantasieggande teorier om ”Hothouse Earth”, och då kan man må dåligt för mindre. Det förstår jag mycket väl.
Min övertygelse är att hon inte har läst på om Parisavtalet, än mindre om det dessvärre ganska korrumperade IPCC. Men tyvärr gör hon det som vi kvinnor så ofta anklagas för:
Hon agerar i affekt.
Och som så ofta blir resultatet därefter. Det vill säga: inte bra.
Jag vill verkligen inte läsa, en mindre stödja en obalanserad chefredaktör som sprider alarmistisk dynga i affekt. Nu ska det bli ett sant nöje att logga in på Bonniers hemsida och avsäga mig en fortsättning på prenumerationen. (Men visst är det lite synd om mina medsystrar som ojar sig och suckar djupt över de hemska graferna som varken de eller någon annan har sett. Ett extra glas sherry till kaffet eller några pumptryck på bag-in-boxen kanske kan dämpa något av den efterföljande klimatångesten?)
Bodil Bergh 