Första gången jag hörde talas om den här bisarra forskningsgrenen var i samband med ett program med Peter Stilbs, professor emeritus i fysikalisk kemi. Han hade blivit intervjuad av P1 under ca 15 minuter men i slutändan hade alltihop klippts ner till en bråkdel (enligt egen uppgift). För oss som fått förmånen att lyssna lite mer förklarade han lugnt och sansat varför han inte är ”klimathotstroende”. Det gjorde han genom att t.ex. beskriva temperaturutvecklingen före och efter den så kallade Lilla istiden. Han berättade om rekordskördar och krympande öknar och illustrerade med diagram och tabeller från offentliga organ. Han gjorde det på ett sätt som fungerande väldigt övertygande åtminstone på mig och lindrade min eventuella klimatångest (i den mån jag hade känt någon). Han sa till och med – håll i hatten nu! – att han skulle ha varit mer oroad om CO2-nivåerna sjönk, och det är bland det värsta man kan påstå i dagens läge. Då har man bränt sina skepp på både längden och tvären. (Han är dock långt ifrån ensam bland vetenskapsmännen om den här åsikten, vilket man skulle kunna förledas att tro.)
Det framkom med smärtsam tydlighet att syftet med programmet bara hade varit att förlöjliga den här professorn. Han skulle nämligen representera gruppen klimatskeptiker, även kallade klimatförnekare*, de som glatt och vårdslöst klumpas samman och jämförs med Flat Earthers, människor som alltjämt tror att jorden är platt. Ja, sådana knepiga människor måste man förstås forska om. Eftersom alla redan på förhand vet att jorden inte är platt så behöver man givetvis inte heller lyssna på dem som inte tror att civilisationen är hotad, att New York kommer att dränkas under havet inom de närmaste decennierna, eller att vi står på tröskeln till en lång rad av okontrollerbara och lynniga tipping points och feedback loops som vart de än leder bara kommer att leda till planetens fördärv (läs: Hot House Earth eller varför inte Domedagen?). Ja, varför ska man slösa sin dyrbara forskartid på att lyssna på sådana galenpannor? Alla vet ju redan på förhand att de har fel – eller hur?
På 2000-talet måste man givetvis också applicera en genusvetenskaplig forskningsapproach på de här förvirrade männen, för av någon anledning är de oftast män. Det kan förstås bero på att de är ”patriarkala strukturer”. Men det skulle ju i och för sig, teoretiskt, också kunna bero på att de oftare utgörs av civilingenjörer, tekniker och naturvetare av varierande slag (eller helt enkelt är mer intelligenta och/eller pålästa?). Kort sagt tillhör de grupper som typiskt sett är mansdominerande, sedan långa tider tillbaka. Dessutom är galningarna ofta medelålders eller äldre. Det skulle ju teoretiskt sett kunna bero på att erfarna forskare och lärda människor i största allmänhet ofta har kommit upp lite i åren. Ovanpå allt annat gillar de tydligen att äta kött, som grupp betraktat. Och när man inte trodde att det kunde bli värre visar det sig att de är mer benägna att rösta på högernationalistiska partier än på (flum-)vänstern. (Och om man skrapar lite på ytan så visar det sig säkert också att de har aktier i oljeindustrin.) Det är helt enkelt nattsvart.
Jag undrade ett ögonblick om docenten hade gett sig tid att lyssna på intervjun med professor emeritus Peter Stilbs, eller om han hade bestämt sig redan i förväg. Nej, varför skulle han ge sig tid åt att lyssna när hans forskningsämne redan var klart? Han visste ju redan i förväg att Peter Stilbs hade fel. Precis som de som påstår att jorden är platt. (Han kanske till och med hade gått på myten om ”97 % av alla ledande klimatforskare … yada … yada” – som alltså bara är en myt. Om än seglivad.)
Det gick några år och jag gjorde misstaget att klicka på en länk till en Aktuellt-sändning. Jag visste att det var ett inslag om ”klimatförnekare” med det sedvanliga, närmast pornografiska frossandet i filmer med skogsbränder och översvämningar, som redan hade fått massiv kritik. Jag brukar undvika att titta på smörjan av den anledningen. Docenten var tillbaka på banan.
Om jag ska försöka säga något snällt, och det bör man väl göra emellanåt, så har han en i åtminstone mina öron behaglig dialekt. Det skulle kunna bero på han talar på ett sätt som får mig att associera till min uppväxt i Växjö. Givetvis kan det inte uppväga det övriga, men nu har jag i alla fall ansträngt mig.
För när han talade med respekt om peer review-förfarandet hos IPCC, då fanns det ingen småländsk satsmelodi i världen som hade kunnat rädda hans trovärdighet. Jag undrar om han inte känner till granskningen av detta FN-organ. Det finns massor av mindre smickrande fakta, för den som är intresserad. Kanske är han helt enkelt en vita-bussarna-nostalgiker som tror att FN är hederns och godhetens ständiga högborg. Han kanske imponeras lätt av fina titlar och pyntade cocktailbord; eventuellt tycker han till och med att Margot Wallström är en briljant stjärna på politikerhimlen. Kanske tror han på ryktet om att IPCC är kronjuvelen som vill rädda klimatet och civilisationen. Möjligen har han missat alla skandalerna genom årens lopp. Men sannolikt är han dåligt påläst om IPCC.
För som den kanadensiska journalisten Donna Laframboise skriver i förordet till en av sina två avslöjande böcker om organisationen: Its conclusion: almost nothing we’ve been told about the IPCC is true.
Och vad det gäller deras peer review-förfarande, så är det inte mycket att hänga i julgranen. Minst sagt. Det lämnar hon mängder med exempel på, och det vet vi alla som har läst böcker av och lyssnat på ”klimatförnekare”. Men på Chalmers och SVT har det uppenbarligen passerat obemärkt förbi. Det handlar bland annat om att samarbetspartners har fått granska varandra, att procedurerna inte varit anonyma, att korrigeringar inte beaktats i den slutgiltiga texten, den typen av anmärkningar. Eller att texter och rapporter har publicerats utan föregående externa granskningar alls. Det är ingen vacker bild som växer fram.
Ett konkret exempel bland många kommer från Michael Shellenbergers bok Apocalypse Never, där fyra forskare skrev ett brev i Science med anledning av ett allvarligt fel beträffande ett påstående om glaciärsmältning i Himalaya: ”These errors could have been avoided had the norms of scientific publication including peer review and concentration upon peer-reviewed work, been respected.” Och så småningom gav kritiken frukt: ”The InterAcademy Council made recommendations for improving research quality that IPCC adopted”. Men lik förbannat: ”But the IPCC kept publishing apocalyptic summaries and press releases, and IPCC contributors and lead authors kept making apocalyptic claims, such as that sea level will be ‘unmanageable’ and that ‘the potential risk of multi-breadbasket failure is increasing’ (…) The system appeared biased toward exaggeration” (min fetning).
Chalmers tekniska högskola bildades 1829 och under decenniernas lopp har mängder av ingenjörer examinerats därifrån, män och kvinnor i form av väg- och vattenbyggare, maskinare, tekniska fysiker och allt vad det kan vara som bidragit till att göra Sverige till en erkänd kunskapsnation och gjort tillvaron bättre för oss alla.
Nu har det ärorika lärosätet ”berikats” med en institution med det pretentiösa namnet Centre for Studies of Climate Change Denial (CEFORCED). En snubbe som ”blivit uppmärksammad för att anlägga ett genusperspektiv på attityder till klimatforskning” har blivit rankad till ”mäktigast i Göteborgs universitetsvärld”. Jaha? Vad har mänskligheten för glädje eller nytta av hans vevande?
Antingen tror man att jorden är rund, eller tror man att den är platt. Det vill säga, fenomenet är och kan studeras binärt. När det handlar om ”klimatförnekelse” är det snarare en glidande skala. Var på den ska man befinna sig för att stämplas och hånas på bästa sändningstid i SVT? Räcker det att likt Michael Shellenberger anse att ”Climate change is real but it’s not the end of the world. It is not even our most serious environmental problem”? Så vitt jag vet baseras vidare all seriös forskning inom sociologi och beteendevetenskaper på att man har en kontrollgrupp som jämförelse. I det här fallet skulle man kanske ha jämfört ”klimatförnekarna” med dem som använder begreppet ”tipping points” och studera deras politiska tillhörighet. (Tänk om det skulle visa sig att även den gruppen företrädesvis består av medelålders män?!)
Själv får jag en känsla av att docenten så att säga ”spände vagnen före hästen” och byggde vidare på förutfattade meningar. När allt kommer omkring är han kanske inte så himla intresserad av vad hans åsiktsmotståndare tycker, varför de ”förnekar klimatet”, eller om IPCC är seriöst. För mig känns det inte trovärdigt att bedriva forskning på det enögda viset. Men det spelar egentligen ingen roll när man tänker på att våra surt hopjobbade skattepengar ska slösas på genusperspektiv på attityder till klimatforskning. Vid sidan om SVT:s och SR:s embarmliga vinklingar, det vill säga.
.
.
*Det här anser f.ö. fysikprofessor Steven Koonin om termen klimatförnekare (min fetning): ”How can I be denying the science if what I’m saying is straight out of the official data and reports? I find it particularly abhorrent to have a call for open scientific discussion equated with Holocaust denial, especially since the Nazis killed more than two hundred of my relatives in Eastern Europe.”
Bodil Bergh 