Vi står på en kyrkogård omsluten av skog på den vitryska landsbygden. För att ta sig hit måste man köra på en en liten stigliknande väg som skär tvärs igenom en åker. Det skulle ha varit fullkomligt omöjligt att hitta hit utan hjälp av lokalbefolkningen. Men vi har haft tur, väldigt mycket tur. Hur mycket vet vi ännu inte.
”ÅK INTE DIT!” var min mans omedelbara reaktion när vi berättade att vi tänkte åka till hans fars födelseby, som kom att hamna i det land som numera är Vitryssland eller Belarus. ”Ni kan inte språket. Ni kommer bara att bli rånade!” Vi lyssnade artigt men gjorde därefter ändå som vi ville.
Dagen innan hade vi anlänt till Minsk från Köpenhamn med flygbyte i Vilnius. Taxichauffören in till city var en glad och tillmötesgående yngre man med skägg som talade engelska obehindrat och rattade en välvårdad BMW. Det var han inte ensam om – tvärtom var påfallande många av bilarna på den hårt trafikerade motorvägen av ”finare” västeuropiska märken, som Mercedes och Audi. Vid ett tillfälle låg det dock en Lada framför oss. När jag frågade om bilmärket var bra svarade han något spydigt i stil med att ”ryssarna har aldrig gjort något bra”. Hoppla, det verkade som om jag hade trampat på en öm tå …
Vi pratade annars om allt möjligt. Bland annat berättade han att han hade shoppat köksinredning i Ukraina och att många Moskvabor väljer att flytta till Minsk efter pensionen. Vi hade det så trevligt att det nästan kändes tomt när vi efter ca 40 minuters resa kom fram till hotellet. Han frågade om vi ville passa på tillfället och boka den kommande återresan till flygplatsen (vilket förstås var en utmärkt idé), och om jag ville vänta och betala för båda resorna då.
Jag valde att betala för dagens tripp direkt, som omräknat till euro kostade lite mindre än den skulle enligt bokningen på hemsidan. Men det var först när han hade kört iväg som det slog mig att jag inte fått något kvitto, inte hade något bevis alls på betalningen.
Det är ju precis så man lurar stackars förvirrade och naiva turister runtom i världen. Hur kunde jag vara så lättlurad? Inte mer än rätt åt mig om jag åker på att betala dubbelt. Jag får väl skylla på trötthet efter resan.
Men nu var det förstås inte läge att deppa ner sig. Efter att ha checkat in på vårt hotell, ett före detta kloster i den historiska stadsdelen, tog vi i stället en kvällspromenad för att få något i magen. Vi hamnade på KFC, där det gick att beställa från stora pekskärmar. Den engelska texten var lite uppblandad med ryska men det gick bra ändå.
Medan vi åt sneglade jag på de andra gästerna. Det var söta tonårstjejer med långt hår och dunjackor, coola killar med sneakers, jeans och ryggsäckar och unga förälskade par. Andra gäster satt böjda över sina smartphones medan de slängde i sig några snabba chicken nuggets efter en lång dag på jobbet. Det kändes ganska mycket som hemma.
Men ett av de första intrycken var att det är betydligt renare än här i Sverige. Inga tomma pappersförpackningar som flög omkring, inga nedtrampade cigarettfimpar eller hamburgeromslag på marken.
I morgon ska vi ut på landsbygden. Jag känner mig som ett barn på julafton och är så ivrig att jag nästan hoppar jämfota. Och om min svärfar har minsta lilla kännedom om vår resa, så ler han garanterat med hela ansiktet i sin himmel.
På utsatt tid kom Tatyana och hämtade oss på hotellet.
Vi hade hittat henne via internet några månader tidigare. Efter vår fråga om hon kunde ställa upp och ta oss till byn där min svärfar, tillika min sons farfar föddes, erbjöd hon sig att köra dit och rekognoscera lite i förväg. Det lät ju som en utmärkt idé. Hur utmärkt den skulle visa sig hade däremot ingen av oss kunnat ana.
Tatyana är en snygg tonårsmamma som både skriver och talar engelska fullkomligt obehindrat. Vi hoppade in i hennes bil och började resan ut på landet, knappt 15 mil nordväst om huvudstaden.
Det såg ut ungefär som man kunde föreställa sig, med ett landskap som påminner om det här i södra Sverige (vilket inte är konstigt med tanke på breddgraden). De små trähusen ute på landet är ofta målade i vackra färger, medan de nedgångna hyreshusområdena i sovjetisk stil ser desto mer deprimerande ut. Å andra sidan finns det också nybyggen som är betydligt fräschare och med tilltalande arkitektur. Efter någon timmes körning kom vi fram till en liten stad där vi skulle hämta upp Elena.
Elena är en huvudperson i det stora men osannolika pussel som håller på att läggas. Dagen då Tatyana kom med sin man till byn råkade hon nämligen vara ute i sin trädgård, det dåliga vädret till trots, just när de körde förbi. Hon erbjöd sig att följa med och visa kyrkogården som ligger någon kilometer därifrån. Just den dagen lyckades de inte hitta min mans farmors grav. Men hon var säker på att den fanns där någonstans och gick tillbaka vid ett senare tillfälle för att leta vidare. Och hon hittade den verkligen, efter att först ha röjt undan grenar och bråte.
Jag själv kan verkligen inte ryska – det hade min man rätt i! – , men har fått förklarat för mig att hon blev avrättad av tyska nazister.
Men innan vi kom till kyrkogården besökte vi den ortodoxa kyrkan dit min svärfars familj brukade gå och där han eventuellt också döptes.
Nu är det dags för ett av mitt livs märkligaste upplevelser. Vi åker hem till Nikolai, 95 år gammal och granne med Elena. Vi kan inte vara säkra på att han vill släppa in oss främlingar, men Elena går ur bilen i förväg för att fråga.
Nikolai har, kanske lite otippat, gröna kamouflagebyxor och svart skinnkeps som han stryker av sig när vi sitter runt det kvadratiska bordet i hans kök. Han är änkeman men på vitrinskåpet finns ett foto av leende barnbarnsbarn som bor i Minsk. I köket finns också ett stort kylskåp och en TV och genom en öppen dörr skymtar man ytterligare en TV-skärm. På vaxduken ligger en packe dagstidningar. Och han kommer mycket väl ihåg min svärfar, som också hette Nikolai. Han kommer ihåg att han reste till Frankrike för att arbeta, vilket stämmer, men han berättar också att han hade med sig något slags hårklippningsutrustning när han kom tillbaka med vilken han fixade håret på de andra byborna. Det var inget som min man kände till.
Han berättar om när nazisterna kom till byn och avrättade min mans farmor. Jag kan förstås inte ens föreställa mig vilken fasa och ångest alla måste ha upplevt.
Han berättar med glimten i ögat och lite road röst att min svärfar såg bra ut och var populär bland kvinnorna; hans lillebror Ivan likaså. Fast Ivan – som först flyttade till Kazakstan där han inte trivdes för att därefter slå sig ner i Litauen – var tydligen inte riktigt lika snygg. Han pratar också mycket om en annan bror, Stjepan, som jag aldrig tidigare hört talas om och det är osäkert hur länge han levde. En syster flyttade till Ryssland medan en annan stannade kvar i byn och gifte sig med en traktorförare. Emellanåt blandar han in några polska ord i ryskan.
Allt är en fullkomligt överväldigande upplevelse och än i dag, 2,5 år senare, får jag tårar i ögonen när jag tänker på det.
Fulla av respekt och vördnad tar vi farväl av honom efter vårt länga besök och lämnar den lilla byn, som bara omfattar en handfull hus. Nu vill Elena att vi ska besöka hennes dotter och svärson, som hon bor hos under vinterhalvåret. (Det tycks ha varit ren tur, det vill säga slump, att hon inte hade hunnit flytta till dem när Tatyana var på sin första rekognoseringstripp.) Vi åker dit och bjuds på en storslagen måltid i deras ombonade lägenhet. Svärsonen kommer trött hem från jobbet, tydligen är han chef för en kolchos som måste skära ner på verksamheten. Vi äter späck och kött, apelsinskivor, grönsaker och bröd och blir rejält mätta. Deras son är inte hemma. Han studerar IT och är i samma ålder som min och de påpekar roat att de är lite lika. De spekulerar i om grabbarna kanske till och med är släkt? Elenas flicknamn är samma som min mans farmor och tydligen ganska ovanligt.
Elenas son är en internationellt verksam läkare som är bosatt i Litauen och de berättar att han kanske kan hjälpa till med vår släktforskning där? Nej snälla … Men jag tar i alla fall emot hans e-postadress för att kunna skriva och tacka för hans familjs stora gästfrihet.
Nästa dag är vi fortfarande omtumlade och lite avslagna efter den händelserika gårdagen. Men vi tar oss i alla fall till det historiska museet, som visar sig mycket intressant och definitivt värt ett besök.
I den lilla shoppen säljs muggar och andra souvenirer. Jag reagerar negativt när jag upptäcker en med Stalins porträtt och väljer en med stridsvagnar i stället. Men efter en stund ändrar jag mig och köper båda två. Som ren kuriosa – finns det något annat land där det år 2019 skulle vara möjligt att sälja Stalin-märkningar, ens i museisammanhang?
Nästa morgon äter vi frukost i hotellmatsalen, som är smyckad med Halloween-pumpor, innan vi tar en sista promenad i staden. Det är bitande kallt och solen lyser från en klarblå himmel.
På överenskommen tid blir vi upphämtade av en annan taxichaufför som ska ta oss till flygplatsen. Även han är jättetrevlig och vi får möjlighet att prata om allt möjligt. Väl framme tar jag upp min plånbok: ”Men ni har ju redan betalt!” Så mycket för min oro att bli lurad … Behöver jag berätta att jag avrundade summan lite extra uppåt?
*
*
Det gick några månader och min son fick stipendium för sitt gymnasiearbete om vitrysk politik. Han skrev också till läkaren i Litauen som – jo, det är faktiskt sant – satte igång att forska efter att fått fullmakt från min son. Nästan på nolltid lyckades han spåra upp en kusin till min man, som inte hade vetat något mer än att hon bodde med sin familj i Vilnius i slutet av 1950-talet. Och där bor hon fortfarande och blev överlycklig över kontakten. Hon är förresten dotter till Ivan som nämndes ovan, medan hennes bröder är bosatta i Kalingrad respektive Israel.
Därefter kom oroligheterna i Vitryssland och kriget i Ukraina och mardrömmen känns total. Det blir extra påtagligt när man personligen mött människor från de trakterna som man lärt sig att verkligen tycka om. Men det ser fortfarande ut fungera med släktforskningen via arkivet i Grodno, och med jämna mellanrum dimper det ner ett litet handskrivet kuvert i vår brevlåda med en dokumentkopia fullspäckad med årtal och uppgifter från kyrkoböcker.
Bodil Bergh 