Myten om Parisavtalet – det handlar inte alls om att ”rädda klimatet”

”Sveriges klimatmål långt ifrån tillräckliga för att klara Parisavtalet”, ”Svenska storbanker bryter mot Parisavtalet”, ”Skellefteås kamp för att klara Parisavtalet”, ”Vårt samlade förvaltade fondkapital ska följa en bana i linje med Parisavtalets mål”, ”Nytt hopp för världen med Parisavtalet”, ”… vi måste tillsammans genomföra Parisavtalet …‘ betonade Stefan Löfven”, miljöpartisterna Per Bolund och Pär Holmgren kräver att nuvarande regeringen ska genomföra åtgärder ‘i linje med de klimatmål som krävs för att nå Parisavtalet”, ”Parisavtalet var historiskt när det skrevs eftersom att då var alla länder överens om att ta forskarnas resultat på allvar – att vi håller på att steka den här planeten med våra koldioxidutsläpp”, säger den alarmistiska klimatreportern Erika Bjerström på SVT. Greta Thunberg spelade in en videohälsning inför årsdagen av det globala klimatavtalet från 2015. Hon och hennes medstrejkare bestämde sig efter valet 2018 för att ”fortsätta strejka varje fredag tills att Sverige följer Parisavtalet”.

Det var ju ord och inga visor. Men har alla de här människorna verkligen läst avtalet? Förhoppningsvis, ja. Trots allt är det ganska kortfattat och enkelt att hitta och ladda ner från nätet, t.ex. från https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX%3A22016A1019%2801%29 Men har dessa förespråkare någonsin försökt läsa mellan raderna, fokuserat på det som inte står och tagit del av kritiken?

”I dag återinträder USA i Parisavtalet. Det är inte bara bra, utan nödvändigt”, ”Det är av avgörande betydelse att alla parter följer Parisavtalet”, ”Vad är Parisavtalet? Nå FN:s globala hållbarhetsmål”, Ebba Busch skriver att ”Vi ska uppfylla vår del av Parisavtalet”, ”Vad gör statsrådet och regeringen för att förhindra att fler länder följer USA:s besked om att frånträda Parisavtalet?”, ”Forskare: Sveriges klimatmål räcker för Parisavtalet”, ”Vi är väldigt långt ifrån att nå målet i Parisavtalet (…)”, enligt Macron, ”Annie Lööfs krav minskar möjligheterna för Sverige att uppnå miljömålen och Parisavtalet”, ”EU-länderna har ett starkt engagemang för Parisavtalet” …

Men vad är då Parisavtalet – egentligen?

Även 2015 såg FN:s årligt återkommande klimatmöte (den här gången under beteckningen COP 21) ut att bli ytterligare ett misslyckande i raden. Det var extra illa eftersom både värdlandet Frankrike och USA satsat prestige på att det skulle bli en framgång. Våren 2014 hade den franske utrikesministern Laurent Fabius hävdat att vi då hade 500 dagar på oss att undvika klimatkaos och rädda planeten. Det fanns alltså ingen tid att förlora.

Arbetet gick trögt, utkastet drog ut på tiden och hade försenats flera gånger, men Sveriges dåvarande klimat- och miljöminister Åsa Romson hoppades ändå att man skulle nå en överenskommelse som alla kunde enas kring. En av diskussionsfrågorna som återstod när hon intervjuades av SVT den 10 december 2015 var om man skulle ”hamna på under två grader eller under en och en halv grader”. På övertid lyckades man på detta möte dock slänga ihop några sidor som kom att kallas för Parisavtalet på svenska – trots att texten saknade bindande klausuler och därför mer korrekt borde kallas för ”överkommelse”. Åsa Romson valde trots denna svaghet att kalla avtalet för en ”milstolpe” och ett ”startskott”. Det undertecknade dokumentet var en fjäder i hatten för Frankrikes president Francois Hollande,  för FN vars trovärdighet efter 23 års arbete till stor del hängde på att ett avtal skulle nås – och sist men inte minst såg det ju onekligen bra ut för Barack Obama, som befunnit sig på plats i Paris.

Men är Parisavtalet så förfärligt bra när allt kom omkring? Alla hyllningar kanske snarare har ett drag av Stefan Löfvens ”vi har varit naiva”?

Det räcker att googla på Parisavtalet + Wikipedia för att få en hel ”katalog” över bristerna med avtalet.

• Det fanns också kritiker till avtalet. Främst framhölls att även om det är ett bindande fördrag under internationell rätt, så är inte ländernas frivilliga åtaganden (INDC:er) bindande

• Om dessa åtagande likväl följs kommer ändå uppvärmningen uppnå 2,7–3 °C, vilket skulle leda till katastrofala konsekvenser.

• Att länderna själva sätter sina mål innebär också att de inte har några krav på sig att göra mer än de vill, även om det finns krav på att revidera målen vart femte år.

• Just bristen på konkreta mål och hur omställningen ska gå till var också en källa till kritik. I tidigare utkast till avtalet fanns konkreta och ambitiösa mål för utsläppsminskningar, men de hade förhandlats bort i det slutliga avtalet.

• Även industriländers otillräckliga finansiering för utvecklingsländers omställning kritiserades, liksom att det inte tillhörde den bindande delen av avtalet.

• Till skillnad från Kyotoprotokollet är inte industriländer längre skyldiga att hjälpa utvecklings-länder och pengarna till finansiering ska till största del komma från marknadsmekanismer.

• Likaså kritiserades att de som är extra sårbara för klimatförändringarnas konsekvenser, så som små önationer, samtidigt som de fick gehör för sitt krav på en gräns till 1,5 °C uppvärmning också förlorade rätten till kompensation.

• Under punkten Loss and Damage, skrivs det att ansvar och kompensation inte kan utkrävas för de negativa effekter en del länder kommer drabbas av. Det innebär att industriländer inte kan ställas ansvariga för sina utsläpp som drabbar främst utvecklingsländer.

I ett ögonblick av klarsinne skriver WWF: ”Parisavtalet bygger på frivilliga nationella åtaganden och planer, och även om de åtaganden och planer som länderna antog under 2015 och åren efter skulle genomföras, är världen ändå inte i närheten av att nå målet i Parisavtalet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C. ”

(Den korrekta ursprungstexten är dock att målet är att ”hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå.” Det är dock något många väljer att förvränga. Bland annat SR/Vetenskapsradion, som jag mejlade till nyligen – än utan att få svar.)

Tvågradersmålet är en politisk konstruktion utan vetenskaplig förankring. Det finns ingen som helst anledning att tro att global uppvärmning skulle ge några speciellt oacceptabla effekter vid gränserna 1,5 eller 2 grader över någon viss förindustriell temperatur. Parisöverenskommelsen anger inte ens vilken av jordens 4,6 årmiljarders förindustriella temperaturnivåer tvågradersmålet hänför sig till. Tvågradersmålet utgör bara en omformulering av klimatalarmisternas önskemål att vi genast måste använda minskningen av fossila bränslen.
Professor emeritus Gösta Pettersson i FALSKT ALARM

Till skillnad mot det föregående Kyotoprotokollet har Parisavtalet mycket lite att göra med klimatet, som i stället främst handlar om penningöverföring, ”godhetssignalerande” och att försköna Obamas eftermäle. Det talar modigt om att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C men förklarar aldrig hur denna (påstått) kritiska tröskel ska definieras och mätas. Snarare är det ett program för att omfördela medel från västvärlden till utvecklingsländer, finansiera IPCC och andra byråkratiska FN-organ och eventuellt minska växthusutsläppen.

Föga förvånande käftar Naturvårdsverket emot och hävdar att Parisavtalet kom till för att begränsa den globala uppvärmningen. Om de hade läst på om IPCC hade de kanske inte varit lika enögda.

I am not going to rest easy until I have articulated in every possible forum the need to bring about major structural changes in economic growth and development. That’s the real issue. Climate change is just a part of it.

Ovanstående är ett uttalande av Rajendra Pachauri, dåvarande ordförande för IPCC och en av mottagarna av Nobels fredspris som den kanadensiska journalisten Donna Framboise hänvisar till i sina granskande böcker om IPCC. Hennes tolkning är att hans verkliga mål var att transformera världsekonomin.

Parisavtalet undertecknades 2015 och ratificerades året därpå. År 2019 rapporterades att det bara följdes av två länder – Marocko och Gambia – och att ”Just nu är vi på väg mot en dubbelt så hög uppvärmning än vad länderna har lovat i Parisavtalet”. Två år senare hade siffran sjunkit till ett land – då återstod bara ”det lilla landet Gambia på Afrikas västkust” som drev en klimatpolitik som kunde sänka utsläppen av växthusgaser i linje med Parisavtalet. Så kanske jublade Åsa Romson och alla kostymnissarna kanske lite för tidigt? Kanske är den där överenskommelsen inte så mycket att hänga i granen – trots allt?

En som insåg problematiken med Parisavtalet och dess gynnande av Kina var Donald Trump.

https://trumpwhitehouse.archives.gov/briefings-statements/statement-president-trump-paris-climate-accord

Even if the Paris Agreement were implemented in full, with total compliance from all nations, it is estimated it would only produce a two-tenths of one degree — think of that; this much — Celsius reduction in global temperature by the year 2100.  Tiny, tiny amount.  In fact, 14 days of carbon emissions from China alone would wipe out the gains from America — and this is an incredible statistic — would totally wipe out the gains from America’s expected reductions in the year 2030, after we have had to spend billions and billions of dollars, lost jobs, closed factories, and suffered much higher energy costs for our businesses and for our homes.

Reuterns rapporterade att Trump var villig att omförhandla avtalet för att det skulle bli mer rättvist ur USA:s synvinkel. Eftersom Parisavtalet är en politisk konstruktion fick han dock inget gehör, och valde därför att lämna avtalet helt.

Men vad som hände med honom då vet vi alla alltför väl – han anklagades för att vara ”klimatförnekare”. Troligen av människor som inte vet vad Parisavtalet egentligen säger (eller inte säger) och bara tar en massa saker för givet.