http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/muren-som-stanger-in-oss/
Per Svensson är en av Sydsvenskans mest rutinerade journalister och dessutom en av dem som begåvats med det vackraste språket. Det fanns en tid när jag njöt av att läsa hans krönikor, just av den anledningen:
”Murar har två sidor, inte bara i konkret och bokstavlig mening. Den som bygger en mur för att stänga andra ute stänger samtidigt in sig själv. Det är en truism, en banal självklarhet, men i tider som dessa kan det ändå finnas skäl att reflektera över vad en inmurad rädsla gör med en själv och det samhälle man kallar sitt.”
Inmurad rädsla som visar sitt fula ansikte i form av fascism, att inte inse att alla har lika värde. Och jag som personligen är tacksam så länge Europa upprätthåller någon typ av murar, över att svenska myndigheter äntligen börjat införa gränskontroller …
Afrika har 1 100 miljoner invånare. Inom en generation (fram till 2050) beräknas Afrika mer än fördubbla sin befolkning till 2 400 miljoner.
http://www.telegraph.co.uk/news/worl…n-by-2050.html
Många av de afrikanska staterna lider av korruption, epidemier, hög kriminalitet osv. Säkert är det många hundratals miljoner av invånarna som lockas av ett liv i länder med generellt högre levnadsstandard och kanske bättre livskvalitet, som Spanien, Holland eller Sverige. Hur kan vi då vara så hårdhjärtade och förvägra dem detta?
Europa har ca 740 miljoner invånare, varav man beräknar 10-12 miljoner utsatta, diskriminerade romer. Av Europas befolkning räknas i sin tur knappt 10 miljoner som svenska medborgare, och ungefär hälften av oss är skattebetalare. (De allra största skattebetalarna har i sin tur sett om sitt hus och betalar i många fall inte alls skatt här i landet. Krävs det att man mantalsskriver sig i Monaco eller Schweiz så varför inte? Det började redan på 1970-talet – om inte ännu tidigare. Genom att ha världens högsta skatter förlorade man väldigt många sköna skattekronor på kuppen.)
Men var finns de banala självklarheterna?
I ett försök att förstå det politiskt korrekta resonemanget drar jag ned det till individnivå. Jag brukar exempelvis alltid låsa min cykel. Varför jag skulle ha mer rätt att bestämma över den än fabriksarbetarna som monterade den i sitt anletes svett, eller EU-migranterna inne i stan som måste kunna transportera sig mellan boendet och arbetsplatsen är en annan diskussion. Låt oss hoppa över marxistiska problemformuleringar och helt enkelt konstatera att jag köpte den för mer än 15 år sedan. Det är en metallicgrön Rex med svart sadel (om det skulle ha någon betydelse) och den bästa cykeln jag någonsin har haft. Men om jag slutar att låsa skrället när jag parkerat den någonstans, då kommer jag förr eller senare (antagligen förr) att vara utan cykel. Och ingen kommer att bli förvånad och alla kommer att tycka att bara jag får skylla mig själv.
I min iver att visa människokärlek och humanitet låter jag dörrarna stå olåsta till huset. Varför skulle jag ha mer rätt att bo där än någon annan? Ja, vad händer med mig när jag stänger in mig själv? Jag är inte sen att basunera ut min godhet och förklarar att alla är välkomna. Det lär inte dröja länge innan kylskåpet är tomt, frysen likaså. Med proppfyllda matkassar springer jag fram och tillbaka mellan Coop och köket och fyller på men det räcker liksom inte ändå. Gästerna är otåliga och irriterade. Någon falukorv duger inte här, inte. Kycklingen ska vara halalslaktad och egentligen får man inte ens tillaga kött som slaktats på något annat sätt i samma kök, hur löser jag det? (Egentligen får det inte ligga i samma frysdisk i butiken heller, men det får någon annan ta hand om.)
Någon lastar upp tv-apparaten på ryggen och promenerar ut genom den olåsta ytterdörren. Någon annan bär iväg med porslin och böcker, lite datorer som kan vara bra att ha. Det ligger folk och trängs i sängarna och är missnöjda för att jag inte har fler möbler. Jag försöker förtvivlat att beställa madrasser men de är slut hos leverantören. Stämningen blir allt mer irriterad. Den första stenen kastas, den andra likaså. Och jag som bara ville vara snäll!
Jag rusar ut och ber grannarna om hjälp. Nog kan väl de klämma in ett par, tre luftmadrasser och fixa några smörgåsar med nötköttspålägg? Kan jag vara en humanitär stormakt så borde väl de också? (Förlåt så mycket att jag brukade kalla er fascister, kan vi dra ett streck över det nu?)
Grannarna inte ens försöker dölja sitt förakt över min naivitet. De vänder mig ryggen och jag hör deras bittra hånskratt.
För att återgå till Per Svenssons och hans journalistkollegors, i mitt tycke, förenklade världsbild som består av ”vi” och ”dom” där dom = offren och ”vi” de grymma, hårdhjärtade egoisterna som vill stänga ute den lidande omvärlden. Det är oss det är fel på.
Det är folk som chockeras och förfasas över att ungerska gränsskyddet satte in vattenkanoner mot folk som försökte ta sig in i ett annat land med tvång. Dessa kunde i sin tur bestå av småbarnsfamiljer från krigets Syrien blandat med IS-infiltratörer, knarklangare, våldsbrottslingar, människosmugglare, lycksökare och äventyrare, ja, i princip vem som helst. Sedan länge har det varnats om IS framryckning över hela Europa och att det skett med åtminstone Sveriges goda minne. (”Oj, din papperslösa lille stackare, kom hit ska vi pyssla om dig.”)
Har det för övrigt någon gång tidigare i historien ansetts ”fascistiskt” att en suverän stat försöker upprätthålla sina gränser?
Det var intervjun på Rapport (eller Aktuellt) från Rostock samma dag som kontroller skulle införas på färjorna. Vi fick se en förorättad man vifta med sitt syriska pass, omgiven av sin papperslösa hustru och två små barn och några andra män, ett slags kusiner eller andra familjemedlemmar tror jag de var, och alla var lika upprörda som reportern över att inte hela gruppen fick stiga ombord på båten. En av dem hade ju pass! Vem hade trott att Sverige skulle neka tillträde till krigsflyktingar på det här viset, dela in människor i vi och dom? Asylrätten fanns ju förstås kvar …
Om man flyr från krig kanske man är tacksam över att komma till ett land som åtminstone försöker ha viss kontroll, som inte är naivt till självutplånandets gräns, tänker jag efter att ha läst om hur kristna vid flera tillfällen blivit förföljda på asylboenden här i landet. Fast vad vet jag om hur det är att fly från ett krigshärjat land?
Helsideskrönika av Sofie Dahlstedt i Sydsvenskan den 2 januari 2016.
Den största flyktingkrisen i modern tid pågår, flyktingboenden står i lågor, samtidigt som miljarder läggs på att försvåra för flyktingar att ta sig hit – till ett av världens rikaste länder.
Att Sverige är ”ett av världens rikaste länder” hör man då och då (utom när ladorna är tomma, förstås). Det känns desto bättre när vissa journalister motiverar sina uttalanden.
http://unvis.it/www.svd.se/kvartalsjournalistiken-och-historieskrivningen
… att de flesta asylsökande från länder som Syrien, Afghanistan, Eritrea och Irak saknar pass, enligt Migrationsverket (de är väl svåra att hålla rätt på mitt i brinnande krig och översvämmade gummibåtar, gissar jag).
Ingår det för övrigt i journalistens uppdrag att sitta och gissa? Vore det inte bättre att lägga tid på gammaldags researcharbete i stället? Mitt eget intryck är att hon har varit inne som hastigast på Migrationsverkets hemsida och därefter dragit lite egna slutsatser (om jag har fel ber jag tusen gånger om ursäkt):
Statistik
Från vilka länder kommer de personer som kommer nu?
Hade hon googlat en liten stund hade hon hittat konkreta tabeller från just Migrationsverket:
http://thoralf.bloggplatsen.se/2015/03/30/11059737-bisarr-statistik-fran-migrationsverket/
Fast sådant är av mindre betydelse när journalistik kommit att handla om något annat än att presentera objektiva fakta, där läsarna själva får dra sina egna slutsatser.
Jag tycker fortfarande att Per Svensson har ett njutbart språk men jag tycker det är sorgligt att han använder sin gåva för att linda in vänsterpropaganda. Det gör indoktrineringen bara ännu mer försåtlig. Den som påverkade oss som växte upp i DDR-Sverige, men som äntligen tycks vara på väg att brytas upp på sina håll.
Men något säger mig att Sydsvenskan kommer att klamra sig fast vid masten ända in i isberget, under det att tidningens journalister fortsätter att kläcka ur sig fantasilösa och förutsägbara floskelharanger på ett sätt som nästan bara de politiskt korrekta mäktar med.
Bodil Bergh 